Tillbakablick del 5. Åren 1999- 2000

 

Den första januari 1999, efter 12 års arbete för att få det till stånd så blev mittedvarianten godkänd i Fife, så nu hade alla tre varianterna av Ragdoll certifikatstatus. Jag vet faktiskt inte varför det var så svårt för just mitted att bli godkänd, kanske för att teckningarna påminner så mycket om Birmans och dessutom så var det väldigt spretigt på typen, man måste ju kunna se på en mitted att det är en Ragdoll och inte en Helig Birma.

Den 6 november hade vi ett seminarium i Lilla Edet med rubriken: Ragdoll som avels-och utställningskatt och hur man väljer en kattunge till avel /hane/hona.
Det var den allra första gången vi anlitade Hannah Jensen som ledare och provokatör. Hannah har ju haft hand om många av våra mest uppskattade förläsningar i fråga om typ och rasstandard och är numera hedersmedlem i Scandinavian Ragdoll Club. Hannah var då domare enbart på kategori I, men tog sin examen på Kategori II två veckor senare. Hon har en förmåga att framföra fakta så att deltagarna blir tvungna att tänka till själva och inte bara ”åka med” så att säga.
Det var jag, Anna Lindström (Nobility’s), Pia Venbrant (Hvenhildas) och Madeleine Hammarstöm (Madeleines) som satte ihop ett kompendium efter en förlaga som Birmasällskapet hade haft på sin ras.
Vi var 32 st på seminariet och det var riktigt kul att läsa reportaget jag skrev från vad vi avhandlade då och det är mycket som är aktuellt fortfarande och en del har vi kommit tillrätta med.
Det var tydligen en del diskussioner om benstomme och längder. Då hette det ”medium bone” på benstommen (numera ändrad till ”medium to strong bone”) och Hannah tyckte att det var en väldigt motsägelsefull standard vi hade att jobba med. En stor katt med medium benstomme, ett rundat huvud och en lång kropp. Det är väldigt svårt att få ett rundat huvud samtidigt som katten ska vara lång i kroppen menade hon.
Öronen diskuterades oxå, precis som idag:) och vi kom fram till att rundningen var vikigast och att för stora öron var värre än för små…så det var inte så mycket som skiljde jämfört med dagens seminarier om standard.
Det här var tydligen Hannahs sammanfattning av seminariet:
Vi ska vara rädda om längderna
Vi måste lära oss att visa upp våra katter snyggt så längderna framhävs.
Acceptera en kraftigare benstomme, inte gå för hårt på ”medium bone” som standarden säger.
Inte hänga upp oss på noslängden, rundningen är viktigare för helhetsintrycket.
Vi bör lägga lite extra på att få fram riktigt blå ögon.
Påverka domarna så länge vi kan. Domarna vill ha en bekräftelse på att de är rätt ute, vi skall tala om för dem hur vi vill att våra katter ska se ut och berätta för domaren hur vi tycker att de dömer och att de flesta domare vill ha den här responsen.

Ja, vad tycker ni:-), man känner igen en del fortfarande, men jag tror inte domarna skulle uppskatta i dagens läge att man talade om hur man tycker de ska döma;)

Vi hade ett klubbmästerskap i Stockholm detta året, vem som vann då kommer jag inte ihåg…

År 2000, sekelskifte…många trodde att nu skulle alla datorer braka ihop…men inget hände:)
I vår lilla Ragdollvärld här hemma så fortsatte Ragdolls att vara populära. Och vi hade en del problem med temperamentet fortfarande. Det var lite upp och ner. Man märkte det på utställningarna, det tråkiga var att det var en del riktigt snygga katter som inte riktigt klarade av den miljön och eftersom de var snygga så blev en del också nominerade. En del assistenter vägrade att bära Ragdoll i panel. Man kunde tydligt se att det var efter speciella linjer som det inte var så bra temperament, temperament är ju en ärftlig sak så en del gick vidare i avel med mer eller mindre lyckat resultat.

Dn första mitteden som blev Europa Champion var Trendipuss Billy Boy, en brun hane, import från England och som ägdes av Åsa Hammarlund.
Miriam Petterson tog in en röd hane och en padda från England, de första här i Sverige.

På min kattfront hände det ganska mycket .
Min gamla hona Cindur fick sin sista kull innan hon pensionerades och Råttan blev sjuk så jag fick tyvärr ta bort henne. Men jag hade sparat en hona efter Råttan och Banjo, Krickelins Fantasia Fendi och en efter Cindur och Pharaoh, Krickelins Fidji, båda blå bicolour .Fidji bodde hos en fodervärd. Jag hade dessutom en blå colourpointhona från Anna, Nobility’s Ödvina, som var efter Icedoll White Diamond, en hona som kom till Sverige tillsammans med Pharaoh. Pappa var Krickelins Dolce Gabbana, Banjos son. Ödvina bodde också hos en fodervärd.

Och, det var det året då jag skaffade min första mitted!! Jag hade nu slutat att föda upp Birmor, det var för jobbigt att hålla på med två raser, dessutom så hatade Birmorna mina bicolour…stryk skulle dom ha, inte kul. Så nu var det läge att skaffa en mitted, mycket motvilligt ska erkännas men jag tyckte om föräldrarna till den här katten. Katten hette Rosauris Dancing Queen och var brun. Hon var väldigt rund i typen men förfärliga öron som satt rätt upp, ingen tiltning där inte…det är rätt svårt att få bort sådana öron ska jag säga, men det går Hon var lite kortare i kroppen än vad jag var van vid, men en väldigt trevlig katt.

Dede, som jag kallade henne, fick en hel del fina ungar. I hennes första kull tillsammans med Krickelins Dolce Gabbana ”Gustav” fick hon tre ungar. En hona, Ellen Tracy behöll jag på foder och en blå bicolourhane som hette Krickelins Emporio sålde jag till USA, till Connie Harvey, Medievil’s uppfödning.

Emporio ställdes ut en hel del i USA och det gick jättebra, blev Supreme Ch ganska så snabbt men det roligaste var nog när han blev bästa katt totalt på den Internationella Ragdollkongressen i Las Vegas den 1-3 september 2000.
På måndagen efter kongressen fick jag ett mail från Connie. Om man kan skrika via email, så gjorde hon det!!!!  Här kommer ett utdrag från hennes mail…

” HE TOOK IT, he took it, he actually took it all!!!!!!!!!!
Well, there were some really nice ragdolls there.  Of course, he was judged also with the blue bi-‘s but also then against ALL the others and he took the Best of all the breeds and then when the judge announced him Best Ragdoll in the Congress I almost fell over.  She told me later he certainly WAS the Best she has EVER seen :-))))  Well, then when he took Best Ragdoll in show the breeders were really mad at me :-))) but then they couldn’t say anything about him just winning the Congress because he took both.”

Och jag, jag satt framför datorn och grät!!!! Av glädje. Det var stort. Önskade så att jag hade fått varit med.

 

I slutet av 1999 kom Nobility’s Hunter till världen. Han och hans 4 syskon var inte planerade, de var resultatet av en tjuvparning mellan far och dotter. Dottern, Nobility’s Don’t Delete Me, var bara 6 månader gammal då Anna stod och höll henne på en utställning i Norge och upptäckte att hon var dräktig…stor fasa som ni kan förstå, men inget att göra åt då. Det föddes 5 friska hanar med en inavelsprocent på 25% och jag sa till Anna att om det hade funnits några defekter på linjerna så skulle det ha kommit fram på den kullen och därför borde en gå i avel. Och så blev det, lille Hunter flyttade till mej.

Han var väldigt fin i typen men blev aldrig nån stor hane, inte pytteliten men betydligt mindre än sin bror Hubba-Bubba som Anna själv behöll. Han fick fina bedömningar på utställning och fick jättefina ungar.
Bland andra Mira Bai, som trots ett pytte-V blev BIS som ungdjur, min ögonsten So Pretty, kallad Signe, Raffinée som Ulla Ekdal hade , Genesis, Emma Sandströms första avelshane och Ambrose, en jättesnygg brun colourpoint som Ewa Ottosson hade i avel. (om ni pekar på bilden så ser ni vem som är vem..)

Fortsättning följer…