År 2001 blev representanter från Ragdollklubben inbjudna till ett domarseminarium i Örebro för att presentera rasen och komma med synpunkter på hur vi uppfödare ville att våra katter skulle bedömas. Det var Anna Lindström och jag som fick det uppdraget. Vi förberedde oss med bilder och medhavda katter och en liten text på vad vi tyckte var viktigt. Kommer inte ihåg om domarna som var där fick den texten också eller om det var bara till stöd för oss. Jag hade i alla fall kvar den i datorn 
Det var några punkter som vi speciellt poängterade. Vi hade väldigt många olika typer av Ragdolls vid denhär tiden, speciellt på mitted och colourpoint, allt från mycket runda , typ burma/brittiskt korthår, till väldigt långa och smala, typ balines. Så vi pratade lite om hur vi tyckte att de skulle se ut enligt standarden. Det hade börjat dyka upp Ragdolls med stora runda ögon, en del domare älskade dem…och så ville vi ju inte ha dem, så vi poängterade att :
”Ögonen får inte bli för dominerande även om standarden säger stora, öppna, lätt ovala. Ögonen skall harmoniera med huvudet, det skall inte vara som så att det första man ser är ett par stora ögon. Se alltså upp med stora, alltför runda ögon. Ögonen får givetvis heller inte vara för små och djupt liggande.”
Och faktum var, att efter det och att vi tjatat på domare ute på utställningarna att se upp så blev det bättre. Idag ser man aldrig de stora runda ögonen, som tur är.
Vi pratade om pälskvalité, hade med oss katter med bra och mindre bra pälskvalité som domarna fick känna på. Vi hade lika ojämn pälskvalié då som nu….
Markeringar tog vi också upp. Främst då på mitted som inte hade varit godkända så länge. Vi utställare fick höra en hel del synpunkter angående mittedens markeringar i början. Ofta hette det:
Tyvärr har den ingen bläs, så…Domarna premierade de med bläs för de trodde att de måste ha det. Men det tog vi ur dem 
Runners berörde vi inte alls, det var kanske inte ett problem eller så var det problemet inte ”skapat” ännu, vi sa bara, enligt min text, att de skulle ha sockar på framtassarna likt Birman, inga halvstrumpor.
Och till sist bad vi dem att inte premiera Ragdolls med tvivelaktigt temperament eftersom vi hade haft en del problem med temperament genom åren, men det var inget större problem just nu, samt att vi gav dem en eloge för att vi tyckte att på det stora hela så dömde de vår ras mycket bra.
Det var vid den här tiden som det hade börjat ”storma” lite i Ragdollklubben. Klubben växte ständigt och ni vet ju vad som händer när det blir för många olika starka viljor…Jag kommer inte riktigt ihåg allt som hände men det var stor oenighet i styrelsen och som ledde till att vissa av oss gick ur och bildade en ny klubb, Scandinavian Ragdoll Club, SRC. Men vad jag kommer ihåg är att vi hade en kassör i RK som också var kassör i Trestads Kattklubb där jag var sekreterare. Den här kassören förskingrade alla tillgångar i Trestads kattklubb och nästan allt i RK. Trestads kattklubb gick i graven, men RK kunde fortsätta. Kassören blev naturligtvis polisanmäld.
Hur som helst, på ett årsmöte i Stockholm 2002 ställdes allt på sin spets och halva styrelsen avgick med omedelbar verkan. Är det någon som exakt kommer ihåg vad som hände får ni gärna berätta…
Jag och Åsa Hammarlund gick i bräschen för att bilda en ny klubb, SRC.
För att få bukt med temperamenten på våra katter så krävde SRC , de första åren, att om man skulle få lägga upp kattungar på hemsidan så skulle föräldrarna ha varit utställda som vuxna. Det blev mycket gnäll om det men det hjälpte faktiskt tror jag. Det är sällan man ser Ragdolls som exploderar på utställningarna nuförtiden.
Hemma hos mej så hände det ju oxå ganska mycket.
År 2001 så importerade jag och Anna Lindström, som jag fortfarande samarbete med, en blå colourpointhane från Spanien, El Rambo Tatjana. Han blev nästan 1,5 år innan han kunde komma hit för på den tiden var det väldigt stränga importregler förutom från England och Australien då. Om man importerade från övriga Europa så fick man inte ge rabiesvaccin förrän de var 12 månader och sen skulle man vänta i 120 dagar innan man fick ta blodprov. Om man skulle importera från tredje land, exvis Nordamerika, så var det 4 månaders karantän som gällde.
När Rambo äntligen skulle komma hit så blev det lite cirkus. Anna, som bor i Göteborg, skulle hämta honom på flygplatsen, men han var inte med planet!! Panik!! Det visade sej att han hade blivit bortglömd på en flygplats i Spanien någonstans, så han kom till rätta dagen efter. Han var så rädd, stackarn, det tog minst 14 dagar innan han ”blev katt” igen.
Rambo var en mycket snäll katt, inte hanig alls och jag ställde ut honom en del, men han trivdes aldrig på utställningar med buller, mycket folk och högtalare. Jag tror han förknippade det med hans hemska upplevelse när han kom hit.
Han fick 11 kullar totalt varav 4 hos mej. En del riktigt bra, MEN med vissa linjer så blev det en del med mindre bra temperament, det var bara att konstatera, för många för att det skulle vara bra.
Jag behöll en hona på foder efter honom, men en del av hennes ungar i sin gick inte att ställa ut, väldigt sura…
Jag hade löpande kontakt med Dede’s uppfödare i England och 2002 jag blev erbjuden att köpa en vuxen katt av henne som jag tyckte väldigt mycket om. En brun colourpointhona som hette Rosauris Flashdance.
Katten var fin, gillade henne verkligen och hon fick en del fina ungar, men med henne så fick jag också in kattsnuva i min uppfödning och jag hade ett litet helvete i några år innan jag kom till rätta med det. Jag fattade inte först att det var Flash som var den dolda smittbäraren utan det räknade jag ut så småningom. Men innan jag hann klura ut det så hade hon naturligtvis smittat några av mina andra katter.
I min strävan att bli kvitt eländet så lärde jag mej att alltid ha mammor med ungar isolerade från de andra, på så sätt kunde jag räkna ut vilka som var smittbärare och konsekvent placera om dessa. Lärde mej också att immunförsvar är en väldigt viktig egenskap väl värd att avla på. Hon fick bara tre kullar, två egentligen för i hennes första kull var det bara en kattunge. När hon fick den andra kullen hade jag börjat få snuva på katterna men fattade ännu inte att det var hon som var ”boven” . Hennes ungar klarade sej då men det var nog mest för att jag isolerade ungarna totalt när de var ca 7 veckor, även från henne. Ja, jag vet, man får inte göra så men jag hade inget val tyckte jag och ungarna åt själva och tog faktiskt ingen skada av det, tvärtom, de blev väldigt sociala och trevliga
Flash sista kull var en ren katastrof, hon fick fem, redan efter 2 veckor så blev en unge tät i näsan, och då kan dom inte dia och vill som regel inte bli matade heller, sen en till, de båda dog och sedan när ungarna var tre veckor gamla blev Flash själv knalldålig, hennes njurar slutade att fungera helt så hon måste avlivas. Två till av ungarna blev dåliga men det gick att mata dem och de var pigga trots allt. Den sista ungen, en hane, blev inte sjuk allas, inte så mycket som en nysning, han måtte haft ett väldigt bra immunförsvar.
Jag slet med de här ungarna tills Doris Bratthammar, min räddare i nöden, tog hand om dem tillsammans med min foderhona Mynta som Doris var fodervärd åt, med bravur! Mynta tvättade ungarna och skötte om dem och Doris matade. Och jag satt på Doris köksgolv och grinade för att allt löste sej så fint. Hanen i kullen som aldrig blev sjuk var Krickelins Zorba och han blev kvar hos Doris som ställde ut honom så att han blev Europachampion så småningom.
Så var det i kullarna, en del drabbades och en del inte. jag fick i alla fall bukt med det så nu har jag inte haft något utbrott av snuva här hemma på många år, peppar, peppar….Men det ”kostade” många avelshonor som jag fick placera om.
Fortsättning följer..nästa gång ska jag bland annat berätta Loverboys historia:)
Senaste kommentarer