Tillbakablick del 13. År 2011 och tills nu.

SRC försökte vid två olika tillfällen att ha klubbmästerskap såsom vi hade i början av klubbens bildande och som var så populära då, men efter att två gånger ha fått ställa in på grund av för få anmälda så var det bara att konstatera att det inte fanns något som helst intresse för det.

Det enda som drog medlemmar var seminarier som rör standard, färg och mönster , och uppfödning. Samt officiellt utställningar även om det inte har varit helt topp där heller. Men några har i alla fall blivit genomförda, den sista i januari 2014. Jag själv tackade för mej i styrelsen 2013, kände att nu fick nya krafter ta över
Om man ser till Ragdollens utveckling från det jag började tills nu så har det hänt mycket som ni har förstått, ni som orkat läsa allt jag skrivit. Mycket tack vare alla nya importer som kom och att uppfödarna har varit så pålästa och villiga att lära sej om rasen. Domarna hävdar idag att de bästa Ragdolls finns i Sverige, men vi har också fått höra att de börjar bli för extrema. Framför allt från  uppfödare i andra länder. Och till en viss del håller jag med, vi får akta oss för att tappa den genuina looken som Ragdoll ska ha. Blir det för små öron som sitter väldigt brett isär och för mycket päls av ullig typ så är inte det bra. Jag själv får akta mej nu för att få för små öron och får jobba på det.
Men, det finns såååå många fantastiskt fina Ragdolls nu på utställningarna och det märks ju i panelerna också, vi ska vara stolta!
Kan inte låta bli att påpeka att trots att väldigt många gnäller om för typade Ragdolls och kallar dem perdolls och annat löjligt, så vill många av dem ändå ha just dessa vältypade Ragdolls…för det är ju de som vinner för det mesta på utställningar så domarna har en väldigt stor makt egentligen.

Hur det har varit för mej från 2011 och fram till nu har varit upp och ner, som vanligt
Jag slutade förra kapitlet med Hubbe, dvs  Sky High’s Mr Humbug och han blev ett väldigt lyft för min uppfödning skulle det visa sej. Hubbe bodde hos mej så länge som han var fertil men vi ägde honom ihop, Susan och jag. Han är så vacker, men även han har sina brister. Han är N/HCM och så är han väldigt blyg och osäker på sej själv. Han gick därför bara i avel under 2012, han trivdes inte alls med livet som avelshane blev väldigt tunn, så han flyttade hem till Susan och blev kastrat.

Jag fick  4 kullar efter honom, Susan en och så lånade vi ut honom en gång också till Marie Gerdin, Asterion’s.
Den  första kullen föddes redan  i november 2011, han var bara 9,5 månad då han fick till den, helt utan min vetskap. Upptäckte en dag att Pandora var dräktig!! Blev så häpen att jag till och med glömde bort att Pandora hade blodgrupp B när hon fick sina ungar. Jag kunde ju inte planera den födseln eftersom jag inte hade en aning om när de skulle födas…och när de väl föddes så glömde jag bort den detaljen och de fick gladeligen dia henne i 10 timmar innan jag plötsligt kom ihåg det! Panik, minst sagt, på med bodyn, börja mata åtminstone de 6-8 timmar som var kvar…men det gick bra, det hände inget. I den kullen fanns bland annat Leo och Laleh, jättefina båda två.

Jag impulsköpte kullsyskonen Sky High’s High Hopes och hennes bror Sky High’s I am a Rock, kallade dem för Gunnel och Gunnar. Gunnar samägde jag med Susan. I deras stamtavla fanns många av mina ”gamla” katter så det var väl en form av tillbakahämtning. Kunde bara inte motstå dem.

Ett impulsköp var däremot inte min och Susans nästa avelshane. Behövde verkligen en till hane på tillväxt!
Jag hade tagit några få kullar på Kanyon men var inte nöjd med dessa och dessutom så hade han en förskräcklig päls, inte alls rätt kvalité och Kaimi var jag oxå ”färdig” med . Derek visade sej vara som sin far och Zoober hade bara en testikel. Hade ett litet mellanspel med en blå bicolourhane, Aakres Prides Jinx, han och hans syster var lite av ”återvinning”. Deras mor var en kullsyster till Zoleya, men de blev inte så bra som jag tänkt mej. Jinx blev ganska så liten och hade väldigt dålig ögonfärg, som sin mormor och systern Jolene började nysa när hon hade kattungar så henne vågade jag inte ha kvar även om hennes ungar aldrig blev sjuka.

Tack vare en god vän i Nederländerna, Miriam som har Siempre Amar, så fick jag kontakt med en relativt ny uppfödare Gerda och Gerhard som har en uppfödning som heter Insamaty. De hade en kull just då där det fanns en bra hane. Föräldrarna var amerikanska importer och jag och Susan fick löfte om att köpa den här hanen, Insamaty Diallo-Nikai. Men vi fick inte låna ut honom och inte sälja avelshanar efter honom. Jag fick ta det även om jag inte gillar restriktioner. Han har väldigt bra ögonfärg, bra profil och päls. Öron satt lite högt upp när han var ung, men det rättade till sej allt eftersom.

Jag flög ner till Amsterdam i september och hämtade honom och fick bo en natt hos hans uppfödare. Jättetrevliga och gästvänliga människor!
Så nu hade vi två unga hanar på tillväxt, Gunnar och Nikai, att ta över efter Hubbe.

2012 hade jag bara 4 kullar varav Hubbe var far till tre av dem och vilka ungar han fick! Han präglade dem med sitt utseende, tyvärr så finns det lite rädslor i vissa av dem som inte märktes på dem som kattungar utan som har visat sej ju äldre de blev. Hubbe var likadan. Jag har kvar två i avel, Ella och Elvira. Meningen var att jag skulle haft kvar en hane oxå , Zokrates, men efter diverse klanteri från Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg då han fick kristaller i urinen så dog han 10 månader gammal. Mor till Zokrates var Krickelins Zolta.

Kråkan fick sin sista kull med Hubbe. Hon mådde inte så bra i samband med den kullen så jag beslöt att kastrera henne. Trots att hon själv är så bra så fick hon aldrig nån stjärna i kullarna, jag behöll ju en, Kaja, som aldrig löpte…Bitte Wadsten, Grand Chatez, har nog den enda som går i avel efter henne, Krickelins Kricka, med Kaimi som far. Hon är väldigt lik sin mor nu och har fått fina ungar hos Bitte.

År 2013 tog jag steget och blev pensionär!! Och jag har inte ångrat mej en dag :-), men nu var det katter det skulle handla om..
Våren 2013 när mina honor löpte så blev jag väldigt frustrerad, igen…, Nikai var väldigt flitig och energisk, men det hände inget, drog genast parallellen med Pride och blev uppgiven där ett tag. Gunnar hade fått försöka på ett par också, utan resultat. Så när Phoebe och Elvira löpte igen så ringde jag till två goda vänner i Bankeryd, Anna-Carin och Unni, och de var så snälla och lånade ut två av sina hanar till mej. En vecka senare så såg jag att Nikai hade lyckats i alla fall :), både Gunnel och Ella var dräktiga!! Jag envisades med att försöka para Zolta med Gunnar tre eller fyra gånger, med den påföljden att hon inte fick någon kull alls det året.
Nikai’s ungar blev jättefina, speciellt med Hubbe-linjen. Fast jag fick de små öronen efter honom…
Jag har behållit Rakel och Sigrid efter honom, samt att jag har en ung hane efter honom oxå, Sky High’s Limited Edition, ”Eddie”. Vi fick ju inte sälja avelshanar efter Nikai så när Eddie föddes så var valet inte svårt att köpa honom av Susan. Jag ville ju ha en hane efter Nikai att gå vidare med och här var han

Här ett litet urval av ”Nikai-barn”

En dag när jag satt och kollade Facebook så såg jag en liten brun mittedhane…såå fin, så jag skrev till hans uppfödare, för visst var det en hane. Det visade sej att han var inte tingad och jag skulle få köpa honom om jag ville, och det ville jag ju med tanke på framtiden och jag hade börjat inse att Gunnar inte skulle få till det, han var över 2 år nu.
Den lille hanen var Olympodolls Sam och han finns här och är fortfarande fertil, men han blir kastrat så fort mina andra småkillar har ”kommit igång”. Jag är väldigt nöjd med de kullar han fått och har sparat Vera efter honom och Rakel. Ska säkert spara en till efter honom i årets kullar  

Gunnar fick aldrig några ungar. Gav upp när han ar tre år. När jag skulle göra en fertilitetsutredning som försäkringsbolaget önskade så upptäcktes det att han hade höga njurvärden och på ultraljudet så syntes det att han hade små infarkter på njurarna. Några månader senare så fick han en väldigt spänd buk, han samlade på sej vätska och var öm. Han hade fått en tumör på levern så han fick somna in. Trevligare katt än honom är svårt att hitta..

Så här är jag nu och är väldigt nöjd med de avelskatter jag har just nu. Ni kan se dem under honor och hanar  Jag tycker fortfarande att det är lika roligt och tillfredsställande att föda upp Ragdolls, lika spännande varje gång en ny kull föds.
Att få se om kattungarna blir som man trott eller inte. Så jag håller nog på ett tag till, så länge jag tycker det är kul och orkar. Allt är ju inte ”rosor och champagne” det är många bakslag också när man avlar och det måste man inse.
Min filosofi är att aldrig göra en parning där jag inte kan tänka mej att behålla en kattunge, jag gör ytterst ogärna om en parning, det blir aldrig lika bra andra gången är min erfarenhet. Jag har ett mål hur jag vill att mina katter ska se ut och försöker nå dit, just nu känner jag att jag är ute på kanten till vad  jag kan acceptera ifråga om typ, vill absolut inte mista uttrycket, ”looken” som en Ragdoll ska ha, en balansgång absolut för jag gillar verkligen en vältypad Ragdoll med brett huvud och allt därtill men blir det för mycket av det goda så mister man den genuina Ragdoll-looken, tycker jag.

Och tänk så många fina vänner jag fått genom åren tack vare mina katter, ni är guld värda!
Åka på utställning idag är för mej en social grej där jag kan träffa mina vänner, om det sen går bra för mina katter så är ju det jättekul, men det är nästan roligare om en katt som jag sålt gör bra ifrån sej på utställningarna, jag gläds så med ägarna och blir väldigt stolt!

Ett litet råd på vägen; var hjälpsamma mot nya uppfödare, samarbeta med andra uppfödare som har samma filosofi, var inte rädd att sälja avelskatter, alla ni säljer kommer kanske inte gå i avel när allt kommer omkring, se bara på mej ;), men sälj inga avelskatter som ni själv inte skulle vilja ha i avel.
Och för er som är nya uppfödare, lär er rasstandarden och den speciella vitfläcksgenetiken som vår ras har, lyssna, lyssna,lyssna på uppfödare som kan rasen!
Så TACK för att ni orkat läsa min historia, har ju förstått att ni är många som gjort det och hoppas ni har haft behållning av den och insett vilken resa vår fina ras har gjort i Sverige.
Kram på er alla!!!