Fancyrags Loverboy
Det hände inga stora saker i klubbarna på några år. Hur det gick i Ragdollklubben har jag ingen aning om , den hade jag släppt helt men för SRC gick det bra.
SRC hade 2003-2004 utarbetat ett hälsoprogram med ultraljud av njurar och hjärta som rekommenderades och fler och fler började att scanna sina avelsdjur.
Min vän och samarbetspartner, Anna flyttade ut på landet och vi kom ifrån varandra mer och mer, 2004 hade hon sin sista kull och sen dess har vi haft väldigt sporadisk kontakt. Konstigt egentligen hur det kan bli, vi som var ute på så mycket med katterna och hade haft så kul, men det var katterna som vi hade gemensamt. Istället blev Åsa Hammarlund och jag allt mer goda vänner och vi började samarbeta så gott det gick med tanke på att hon bor så långt bort ifrån mitt hem.
I november 2003 var det World Winner utställning i Köpenhamn. Jag ställde inte ut någon katt men jag åkte ner med Sussi och Mikael, Goa Kissens, för att få vara med på en sån stor utställning.
Tyvärr var det bara 15 Ragdolls anmälda på utställningen, men det blev kul ändå för Dorte Seierös lille colourpointhane Seierös Jackie Chang blev Best In Show Ungdjur! Den första Ragdoll som tagit en WW-titel!
Den 21-24 oktober 2004 skulle det vara en så kallad Ragdollkongress igen, de hålls vart fjärde år och nu skulle den vara i Frankfurt. Den kunde vi ju inte missa tyckte Åsa och jag. Maria Krés och Marie Mastrotonasi hängde också på, så vi flög ner till Tyskland för att vara med på den.
På fredagen så var det föreläsningar hela dagen. Det var första gången jag träffade Susan Little, en karismatisk veterinär från Kanada som är specialist på kattens sjukdomar.
Susan är otroligt duktig och lättsam, hon förklarade väldigt bra och vi kunde hänga med i diskussionerna. Hon har ett engagemang som smittade av sig och ingav stor respekt. På eftermidagen skulle det handla om Ragdoll men det blev dagens stora besvikelse. Detta hölls av en Maine Coon uppfödare och TICA domare, Beth Hicks. Inte mycket nytt där tyckte vi.
På lördagen var det dags för utställningen och det var en TICA-utställning.
När vi kom fram så var utställningen i full gång. Först så fattade vi inte ett dugg, total förvirring, högtalare som hela tiden ropade ut nummer på tyska och engelska, kattägare som sprang fram och tillbaka med katter hela tiden, men så småningom så blev det lite struktur över det hela och man började fatta vad som hände.
Tack och lov att vi inte har sådana utställningar här….Jag skall beskriva lite i stora drag hur det gick till. Det var 7 olika så kallade ringar, ungefär som hos oss, en domare, ett bord och burar runt om på 3 sidor. Men varje domare hade också en ringsekreterare och det var denne som ropade upp vilka katter som skulle upp till domaren/ringen, alltså 7 olika ringsekreterare med varsin mikrofon…
Man kan säga att det var 7 separata utställningar i en, för alla katter skulle upp i varje ring och bli placerad i varje ring. De dömde först enligt färg och tog ut en 1:a, och en 2:a, sedan enligt variant och tog ut en 1:a och en 2:a, sedan rasvis och tog ut från 1 till 4. I ringfinalen, Top 10, gick alla de bästa oavsett ras mot varandra. Så en snygg katt kunde alltså placera sig riktigt bra i alla 7 finalerna. Som ni förstår så var det inga skrivna bedömningar och väldigt lite prat från domarna, det hann dom helt enkelt inte, snabbt gick det. Upp med ”ribbons” på de placerade katterna och sen in med nya.
Ragdollen skulle också upp i en speciell ring, den så kallade ”2004 Internationell Ragdoll Congress ” med bara Ragdolls i. En ring för ungdjur, en ring för kastrater och en för vuxna. Detta innebar att alla Ragdolls var uppe hos en domare 8!!! gånger på en dag!! Där måste temperamentet finnas… ”Kittens” var föresten mellan 4-8 månader, vuxna över 8 månader, lite annorlunda mot vi är vana vid. (nu har vi det med) Det var 34 ”kittens” anmälda, 32 vuxna och 10 kastrater.
Vi såg enormt mycket vackra Ragdolls, kvalitén var mycket hög på katterna, (vi var dock bättre på pälspreparering här hemma i Svedala) stora med fina typer, men även en del mindre bra även om de var få.
Radoll Congressen var sist på dagen, både katter och ägare (och publik) var rätt så trötta vid det laget… Det var Beth Hicks som dömde de vuxna, vilka vi satt och tittade på. På slutet när hon skulle ta ut sina 10 bästa, ”Top 10” , så var det riktigt, riktigt spännande…det var ju en svenskfödd katt med och även en som hade en svenskfödd mamma. Jag var jättenervös eftersom det var jag som fött upp katterna… och den ena rosetten efter den andra delades ut, och kvar till sist och som vinnare blev, S*Krickelins Chili Pepper!!! En brun colourpointhane som var exporterad till Tyskland och ägdes av Stephanie Hagenlocher-Jaberg. Hon var så lycklig och jag med!! Det här var den andra Congress-vinnande katt som jag fött upp. I Las Vegas år 2000 var det också en Krickelin-uppfödd Ragdoll som vann, så otroligt roligt!
Krickelins Chili Pepper
I början 2004 så fock jag ett brev från SVERAK som berättade att jag hade blivit Bästa Uppfödare i kat II 2003!! Så stolt och glad jag blev :)!! Då när man tävlade i uppfödning måste man ha 5 avkommor varav 2 skulle vara ungdjur/junior, så det var lite svårare än idag då det är 5 avkommor rakt av.
Jag blev Bästa Uppfödare även 2004,2006 och andra bästa 2005.
Nu backar jag lite igen..
Våren 2001 blev jag kontaktad av en kanadensisk uppfödare, Susan Leach, som hade Fancyrags cattery. Hon var intresserad av att köpa en hane av mej, en true bicolour. De flesta Ragdolls i Nordamerika var och är fortfarande high mitted, men hon ville ha en true bicolour. Hon köpte Krickelins Pepino av mej, en hane efter Rambo och Krickelins Hiris, en high white hona som jag hade på foder.
Krickelins Pepino
Så visade hon mej bilder på en kull som hon hade…och jag blev helt såld. Fancyrags Loverboy, en blå bicolourhane. Jag ville ha honom men skulle jag våga ta steget att importera från Kanada. Han skulle ju få sitta i karantän i 4 månader här hemma, dyrt blev det också. Jag diskuterade saken med Anna, vi samarbetade fortfarande på den tiden och vi beslöt att köpa honom. Men för att han skulle få sällskap på karantänen så köpte vi en hona också, Fancyrags Miss Emma. Hon var stor, feltecknad men bra i typen. Hon skulle bo hos Anna och Loverboy hos mej.
Vi bokade plats på en karantän i Mariestad. Det var en liten privat karantän som körde med principen alla in på samma tid och alla ut.
Det var ett stort steg, ingen annan hade importerat en Ragdoll från Nordamerika förut, så jag var först även där 
Loverboy och Emma skickades från Kanada i november 2001 och naturligtvis så strulade det. De skulle mellanlanda och lastas om i Frankfurt, men där blev de fast. Tyskarna fick för sej att de skulle ha införseltillstånd till Tyskland . Som tur var så hade Susan sålt två Ragdolls till nån högt uppsatt diplomat i Frankrike så han hjälpte upp det hela och efter många oroliga timmar, så kom katterna till Landvetter flygplats sent på kvällen. Vi skulle ju egentligen inte få träffa dem utan det var karantänsägaren som skulle hämta upp dem och ta dem direkt till karantänen i Mariestad. Men jag hade fått sån bra kontakt med henne så vi fick komma till flygplatsen och hälsa på dem innan hon tog dem. Vi blev inte besvikna på vad vi såg kan jag säga
I februari 4 månader senare var det dags att hämta dem. Jag hade haft löpande kontakt med karantänen som sa att allt var bara bra. Men när vi hämtade dem så anande vi att det kanske inte var så bra när allt kom omkring…hon hade tagit in dem i sitt hus och de var nybadade och fortfarande blöta. Vi fick inte se karantänsbyggnaden där de hade bott…plus det var en del andra saker som gjorde att vi inte tyckte att det kändes helt bra.
Nästa dag när de torkat upptäckte jag att Loverboy hade ett sår under ögat när jag pillade bort skräp i ögonvrån. Det hade väl suttit där så länge att det blivit ett sår, och han var väldigt tovig, Anna upptäckte sår på Emmas kropp oxå ,plus tovor, så vi blev minst sagt arga, det var inte lite pengar vi betalat för den vistelsen.
Loverboy’s sår under ögat
Någon månad senare så var just den karantänen med i ett tv-program, typ Kalla Fakta, och vad vi fick veta där gjorde att vi tyckte att katterna haft tur i alla fall och tur för oss att vi hann få ut dem.
Loverboy gav min uppfödning ett lyft vad beträffar typ, sen fick jag en del annat icke önskvärt också men så är det ju med linjer som man inte alls känner, Jag fick en del kryptochida hanar efter honom och det hängde med i några generationer. Han visade sej ha blodgrupp B, men det ser jag inte som nåt problem. Han gav en del små djupt liggande ögon, han hade sådana själv men på det stora hela så var jag mer än nöjd. Han var dessutom min första high mitted och jag hade bara true bicolour innan. Jag var lite orolig att jag skulle få mycket feltecknat med mina bicolourhonor, men det blev inte så illa.
Hans första kull var med Signe, (Krickelins So Pretty) och det blev bingo! Tre kattungar, tvåbicolour honor och en mitted hane. Dom såg lite lustiga ut ett tag för samtliga tappade pälsen, precic som Råttan som jag skrev om förut, men vilka huvuden de fick. De fick heta Yendi, Yin och Yvresse (Tess). Jag behöll båda honorna för jag kunde inte välja. Två totalt olika honor. Yendi flyttade till Sussie Arvidsson, Goa Kissens, och vi skulle ha honom till avel, men han fick bara en testikel, så han blev ”bara” utställningskatt.
Yendi, Yin och Yvresse, 6 veckor
Yendi
Yin
Yvresse ”Tess”
Tess var mer lik sin mor i uttrycket medan Yin var mer amerikansk, lik sin far. Yendi var nåt mitt emellan.
Loverboy fick 14 kullar hos mej och några hos andra uppfödare, främst då hos Anna, Nobility’s, eftersom vi samägde honom. Jag har varken förr eller senare haft en hane så länge i avel som jag hade honom. Från 2002 då han fick sin första kull, till 2008 då han fick sin sista. Totalt 79 avkommor.
Många fina ungar fick han, men en del mindre bra oxå naturligtvis. När jag parade honom med honor som kom från Rambo-linjen så blev det inte så lyckat, rena krutpaketen på utställning, men snälla hemma om än tuffare än vanligt.
Jag ställde ut honom en del, fram till Int Ch och några cert till, men han var ganska så hanig på utställningar så jag slutade. Det gick bra på domarbordet, men han blev ganska ofta nominerad och det blev lite för mycket för herrn. Han ”small” aldrig men jag kände att det var lite på gränsen ibland och det är inte kul.
När jag slutligen kastrerade honom så fick han tyvärr inte leva så länge…han fick en tumör på levern, så han fick somna in.
Fortsättning följer…
Senaste kommentarer