Att ställa ut Ragdolls förr var en upplevelse. När jag började ställa ut rasen 1995 så var det ungefär 2-4 stycken Ragdolls på utställningen och när katten kom på bordet så började domarna frenetiskt slå i sina rasbeskrivningar. Lyckligast blev man om man fick Alva Uddin, hon hade i alla fall dömt några utomlands  och visste hur de skulle se ut.

Den första Ragdoll som blev BIS i Sverige var faktiskt Woody Golden Nellie Sue, som Anna Lindström och jag ägde tillsammans. På hennes första utställning och en av de få som hon klarade av. Jag kommer inte ihåg när det började spåra ur för henne men det var runt 6 månader tror jag.
Då , på den tiden var det bara bicolourvarianten som var godkänd.
I januari 1992 blev rasen Ragdoll godkända av Fife, men det var bara bicolourvarianten som hade certifikat-status. Från 1 januari 1997 fick även colourpointen rätten att få certifikat och slutligen även mittedvarianten från den 1 januari 1999.

Sommaren 1995 köpte jag min andra Ragdollhona. Av en svensk uppfödare, men föräldrarna var engelska importer, mamman från amerikanska linjer och pappan från engelska linjer. Perfekt.
Katten hette Minami No Nippon Lady och var även hon en brun bicolour. Jag kallade henne Ippon och hon blev BIS på sin första utställning, min första BIS! Viken känsla!! Det var i Örnsköldsvik, det var 3 Ragdolls på hela utställningen och två var mina :). Jag var på besök hos mina föräldrar och passade på att ställa ut där uppe.
Hon var mycket mer typad än Cindur men sämre ögonfärg. Hon hade bättre benstomme men blev inte så stor som jag trodde hon skulle bli.

Minami no Nippon Lady

Minami no Nippon Lady

I november 1995 fick Cindur sin andra kull. Pappa var en engelsk import som hette Riminilace Cheey Chico, en blå colourpointhane.
Det föddes 4 stycken och i den kullen fick jag en kattunge som tappade all päls efter några dagar, den enda honan i kullen. Jag rådfrågade veterinärer och andra uppfödare men ingen visste vad det kunde bero på. Kattungen,Krickelins Laura Ashley, Råttan som jag kallade henne , var pigg och växte som hon skulle och pälsen kom tillbaka den också. Jag vågade inte sälja henne till avel utan beslöt att behålla henne själv för att se hur det skulle utveckla sej. Hon fick 4 kullar och ingen av dem tappade pälsen så särskilt ärftligt kunde det ju inte vara. Tyvärr så hittar jag inga foton på henne att visa er.

En annan sak på Ragdolls som också fanns  på den här tiden, det var vårtor. Och det var ärftligt, hur det nedärvdes vet jag inte men parade man två som hade det så fick man garanterat vårtor på kullen och en del fick väldigt många. Vårtorna satt oftast i mungipan eller någon annanstans på huvudet, de som hade anlaget hade oxå ett annorlunda avslut på ögat, svårt att förklara men yttre ögonvrån var delad, precis som om det satt en vårta där fast den inte stack ut. Ibland fanns tecknet på att katten bar på anlaget endast där i ögonvrån. Då när de började dyka upp på katterna så trodde Anna och jag att det här skulle bli ett stort problem, men det var relativt lätt att avla bort visade det sej så det måste ha varit en dominant gen, hade katten genen så hade den vårtor. Nu förtiden hör man aldrig talas om det. Hur många av er uppfödare hade hört talas om detta?
Min teori är att de engelska linjerna var så inavlade så att sådana här saker dök upp, för det var på de rena engelska linjerna som de poppade upp.
Likadant med njurfelen som var ett mycket större problem med förr än vad det är idag. Dåtidens njurfel dök oftast upp på honor som hade fått en kull. Njuren skrumpnade ihop, och fort gick det. Det var mer vanligt på vissa av de linjer som jag hade konstaterade jag. Vi började njurscanna våra avelsdjur, och den veterinär som började med det uttalade sej och sa att var de friscannade så blev de inte sjuka…jo pytt!! Jag hade åtminstone två som hade jättefina njurar vid ettårsåldern och sen efter första kullen, jättedåliga och sen döda. Inte kul alls och min tilltro till njurscanning fick sej en knäck…
Jag tror att dagens njurproblem är av en helt annan art än vad vi hade förr och det är jag glad för och visst har scanningen hjälpt till. Upplever det som om det inte är nåt stort problem alls idag.
Fortsättning följer…